I dagarna, med anledning av 2-årsdagen av den USA-ledda invasionen i Irak, har 24 ledande folkhälsoexperter publicerat ett upprop i en av världens mest ansedda medicinska tidskrifter, British Medical Journal. Där kräver de att USA:s och Storbritanniens regeringar omedelbart tillsätter en uttömmande och oberoende undersökning av irakiska krigsrelaterade förluster. Bakgrunden är de krigförande staternas demonstrativa ointresse för allt utom deras egna militära förluster. ”Vi ägnar oss inte åt att räkna kroppar” som general Tommy Franks i USA:s centralkommando föraktfullt uttryckte saken.
Att övervaka utvecklingen av sjuklighet och död nationellt och internationellt är en oavvislig skyldighet för varje humanitär nation, skriver folkhälsoexperterna och menar att USA:s och Storbritanniens ointresse är totalt oansvarigt.
Det finns en oberoende undersökning. Den publicerades i november förra året i en annan världsledande medicinsk tidskrift, The Lancet. Forskarna har i den med en allmänt erkänd teknik kommit fram till att ca. 100.000 irakier dött direkt eller indirekt som en följd av kriget. Den brittiska utrikesministern Jack Straw vägrar acceptera dessa siffror och hänvisar till de stora svårigheter som rådde för forskarna som skulle samla in materialet. Straw hänvisar istället till betydligt lägre siffror från Iraks hälsoministerium.
De kritiska forskarna menar att dessa siffror är oacceptabla eftersom den irakiska regeringen har ett uppenbart intresse av att systematiskt undervärdera antalet offer. De menar att de svåra omständigheter forskarna arbetade under visserligen gör resultaten oprecisa men inte snedvridna. Är regeringarna kritiska till resultaten så är väl det ytterligare en anledning att själva tillsätta just en sådan oberoende och uttömmande undersökning forskarna kräver.
I själva verket finns det en hel del som talar för att antalet offer är större än 100.000, kanske till och med mycket större. Och undersökningen gjordes innan USA:s attack mot Falluja påbörjades.
100.000 döda, det är en ofattbar siffra. Om man ändå skall försöka ställa den i relation till någonting, om det är möjligt att alls tänka på det viset, så ligger det nära till hands att jämföra med offren i flodvågskatastrofen i Sydostasien. 100.000 döda motsvarar halva antalet dödsoffer efter atombomben i Hiroshima. Eller mer än 30 gånger fler än det antal som föll offer vid attentatet mot World Trade Center. Mer än 30 gånger fler…
Vi vet ju vilka friheter den amerikanska regeringen anser sig ha rätt till utifrån den händelsen. Borde då irakierna ha rätt till 30 gånger större frihet att ta till åtgärder mot de som terroriserar dem?? Borde vi inte åtminstone erkänna deras rätt att i enlighet med Genèvekonventionen göra motstånd mot ockupationen?
Efter ockupationen av Irak försöker nu de amerikanska makthavarna rita om Mellanösterns karta för att bygga ”demokrati och frihet” i området. De riktar nu alltmer uppmärksamhet mot Israel-Palestinakonflikten. Efter 4 ½ års intifada råder nu en palestinsk vapenvila. Palestinierna är utmattade av den våldsamma israeliska ockupationens angrepp med världens mest avancerade vapenteknologi riktad mot överbefolkade städer, byar och flyktingläger. Man talar nu om ett spirande hopp om fred.
Jag skulle så gärna vilja stämma in i förhoppningar och hyllningskörer. Palestinierna har alltså lagt den väpnade kampen på is och bollen ligger nu hos den israeliska ockupationsmakten. Och vad gör de? Avslutar ockupationen? Förklarar sig beredda att följa FN:s resolutioner och tidigare ingångna fredsavtal? Avväpnar de extremistiska bosättarna?
Nej. Ingenting av detta görs. Israel river inte de olagliga bosättningarna på ockuperat område, de fryser inte ens utbyggnaden utan de fortsätter att bygga ut dem. De river inte den olagliga muren, de fryser inte ens utbyggnaden utan de fortsätter att bygga ut den. Inte ens sådana symboliska fredsgester som att stoppa utbyggnaden av muren och bosättningarna är Sharons Israel beredda att göra för att visa ett endaste litet uns av genuin fredsvilja.
Även om jag innerligt hoppas att jag har fel har jag tyvärr svårt att tro på talet om fred. Israel måste helt enkelt visa i handling, inte bara med tomma ord, att de menar allvar. Om inte så är det en tidsfråga tills en tredje intifada bryter ut, och en fjärde…
Också Libanons karta har Bush fått upp ögonen för och i den upprörda stämningen efter mordet på Libanons premiärminister Hariri försöker man minska Syriens inflytande i landet. Men varför finns Syrien där överhuvudtaget? Och varför har USA inte försökt tvinga ut dem under de 29 år de haft sin armé där?
För att klargöra de frågorna behöver man gå tillbaka lite i historien. Syrien och Libanon har under historien ända fram till 1920-talet utgjort ett gemensamt land. Efter 1:a världskriget blev Frankrike kolonialmakt över området. Kort efteråt utbröt uppror folkiga uppror mot dem. Frankrike skapade då Libanon som ett separat land och ritade gränserna så att landet skulle få en kristen maronitisk majoritet som tilldelades särskilda förmåner för att gå Frankrikes intressen. När Frankrike några årtionden senare lät Libanon bli självständigt såg man till att behålla kontroll över landet genom att skapa den grundlag som splittrar landet och som än idag gäller. Enligt den är landet inte en politisk demokrati utan makten fördelas utifrån religiös tillhörighet. Presidenten måste vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim, parlamentets talman shiamuslim o.s.v.
Under 1970-talet växte motsättningarna mellan Libanons utfattiga majoritet och den stormrika eliten. Inbördeskriget startade 1975. Året efter var den libanesiska vänstern och deras allierade i den palestinska befrielserörelsen nära en total seger. Då gick Syrisk militär in i Libanon och räddade den högerextremistiska i huvudsak maronitiska falangistmilisen av rädsla för att Syriens egna fattiga skulle få för sig att följa det libanesiska exemplet. I denna aktion hade Syrien förstås stöd från USA och västmakterna.
Ända sedan dess har syriska styrkor funnits i Libanon. Periodvis har de stött de fattiga shiamuslimska rörelserna, periodvis högergrupperna. Syriens drivkraft har varit att behålla Libanons ömtåliga balans. På så vis vill Syrien hålla en styrkeposition mot Israel för att kunna förhandla om att få tillbaka Golanhöjderna som Israel ockuperat sedan 1967. De har därför ibland gett radikala palestinska grupper och även libanesiska Hizbollah ett visst stöd men med många förbehåll.
De syriska styrkorna har många gånger agerat korrupt och maktfullkomligt och befolkningens syn på dem har påverkats av det. Idag har kravet på deras utträde ur Libanon återuppväckt just de gamla motsättningar som utlöste inbördeskriget för 30 år sedan, motsättningar som aldrig fick någon lösning utan som fortfarande existerar. Kraven på Syriens utträde drivs fr.a. av rika studenter med BMW och kallas allmänt för Gucchi-revolutionen. I ett BBC-inslag från 3 mars visades än välklädd äldre dam i demonstrationen mot Syrien. Hennes hembiträde från Sri Lanka fick bära den libanesiska flaggan åt henne samtidigt som damen tränade henne i de arabiska slagord hon skulle ropa och visade hur hon skulle vifta på flaggan.
Kraven på fortsatt syrisk närvaro i Libanon kommer främst från den fattiga shiamuslimska befolkningen i söder som alltid varit eftersatt och från fattiga grupper i norra Libanon. Dessa grupper menar att om Syrien lämnar Libanon nu kommer det obönhörligen att leda till att USA och Israel och deras allierade, de libanesiska falangisterna stärker sina positioner. Hizbollah och den palestinska kampen kommer att försvagas vilket gör det svårare för dem att driva kraven på en rättvis fredsuppgörelse.
Vad har nu Libanon och Palestina att göra med Irak? Jo faktiskt väldigt mycket. För det som händer där är en del av samma amerikanska plan: att befria dess folk, att hjälpa dem att skapa demokrati i regionen. Demokrati och frihet? Men det är väl bra! Det kan väl ingen vilja demonstrera emot?
Men det är här någonstans det börjar bli riktigt besvärligt att få ihop historieskrivningen. Att Saddam Hussein var en avskyvärd diktator som fängslade och mördade oppositionen i Irak under 25 år är nog de flesta överens om. Men det var ju USA som en gång förde honom till makten? Och varför hindrade man det irakiska folkets motståndskamp mot honom under mer än 20 år? Varför sålde västländerna vapen och stridsgas till honom under decennier? Och varför har man idag inga som helst invändningar mot den långa raden av andra diktaturer i området, Jordanien, Kuweit, Qatar, Egypten för att bara nämna några? Och värst av dem alla, Saudiarabien med dess sharialagar, kvinnoförtryck och offentliga avrättningar.
Två år efter den USA-ledda Irakinvasionen är det hög tid att kräva USA på svar: Var fanns de irakiska massförstörelsevapnen? De som skulle kunna leda till 100.000-tals döda? Var det inte snarare så att det var USA och deras allierade som förde massförstörelsen med sig till området? Och var fanns den omtalade kopplingen mellan Saddam Hussein och al Quaida??
Och om invasionen verkligen skedde av omsorg om Iraks folk så skulle väl den uttömmande och oberoende undersökning av irakiska krigsrelaterade förluster som folkhälsoexperterna kräver vara en självklarhet?!
Demokrati och frihet? Vad har det att göra med krig och ockupation, med Abu Ghreib, Falluja och Guantanamo, med bosättningar och murbygge, med en region som kontrolleras av ett imperium på andra sidan jordklotet. Att kalla sådant för demokrati och frihet är ett farligt nyspråk som riskerar att leda till att en stor del av jordens befolkning börjar betrakta dessa begrepp med mycket stor misstro!
För i själva verket fruktar USA en demokratisk utveckling i Mellanöstern, en verkligt demokratisk utveckling, mer än något annat. Om befolkningen i dessa länder verkligen hade något att säga till om skulle det första de gjorde förstås vara att se till att de själva hade rätt till kontrollen över områdets råvarutillgångar, d.v.s. oljan. Men det är inte alls det USA menar med demokrati. Deras definition har ingenting med folkstyre att göra. Amerikansk demokrati och frihet är att se till att de jättelika multinationella USA-kontrollerade oljebolagen fritt kan kontrollera tillgång, produktion, prissättning och vinster efter eget huvud. Det är därför alla USA-vänliga diktatorer kan känna sig så lugna.
Det är här vi hittar den verkliga orsaken till kriget mot Irak, stödet till Israel och till det som nu händer i Libanon och USA:s politik i området. För ingen supermakt kan överleva utan kontroll över oljan. Och i detta område finns ungefär ¾ av världens oljereserver.
Idag har kritiken mot USA:s folkrättsvidriga krig från många europeiska regeringar och politiker tystnat. Det är dags att glömma och förlåta menar de och hoppas bli tillslängda ett eller annat köttben. Bush klappar Göran Persson på huvudet som snällt viftar på svansen som tack. Och så får Volvo, Hägglunds och Bofors kontrakt på vapenexport till Irak.
Men har vi verkligen rätt att glömma och förlåta? Efter andra världskriget hölls en serie rättegångar i Nürnberg där man för första gången slog fast internationellt accepterade rättsprinciper som gjorde politiska och militära ledare ansvariga för brott mot freden, mot mänskligheten och för krigsförbrytelser. Dessa principer har sedan erkänts av alla civiliserade stater och bildat grund för internationella lagar och konventioner och för FN-stadgan.
Det allvarligaste brottet i anklagelsen var ”brott mot freden: nämligen planering, förberedelse, igångsättande eller förande av ett anfallskrig eller av ett krig i strid med internationella fördrag, överenskommelser eller försäkringar.”
USA:s chefsåklagare vid Nürnberg, Robert H Jackson, underströk i sitt öppningsanförande: ”Det sista avgörande steget för att undvika periodiska krig, som är oundvikliga under ett system av internationell rättslöshet, är att göra statsmän ansvariga inför lagen. Och låt mig göra det klart, att även om denna lag först tillämpas på tyska angripare, den även innefattar och, om den skall tjäna ett nyttigt ändamål, måste fördöma angrepp från varje annan stat, inbegripet de som nu sitta här som domare.” ”Vi är i stånd att göra slut på inre förtryck, på våld från de maktägandes sida mot deras egna folks rättigheter, först när vi gör alla ansvariga inför lagen.”
Fredsvänner och antiimperialister, det är vår skyldighet att ställa de ansvariga till ansvar, att inte glömma, att inte förlåta. Det är vår skyldighet därför att de internationella lagar och regelverk som utgör summan av mänsklighetens lärdomar från krig, förföljelser och brott mot mänskligheten måste vi stå fast vid om inte än värre illdåd skall kunna inträffa. USA-regimens krav att ställas utanför detta regelverk är den starkes krav på att tilldelas rätten att styra i kraft av den råa styrkan. Det är motsatsen till humanitet och rättvisa, demokrati och frihet. Kan vi inte stoppa USA:s planer för Irak idag väntar nya krig och USA kommer att fortsätta att tvinga ännu fler länder och folk till underkastelse.
USA:s krig kostar mer än 1 miljard kronor varje dag. Det är en ofattbart stor summa. Enligt FN-organisationen UNDP skulle en summa motsvarande mindre än de två års krigskostnader som USA hittills lagt ned räcka för att tillförsäkra alla människor på jorden en dräglig levnadsstandard. USA skulle alltså för den summa pengar man investerat i krig och död i Irak kunnat utrota fattigdomen i hela världen. Och det är just så vi vill använda pengarna, det är så vi vill rita om världskartan.
Vi är inte ensamma att protestera idag. Runt om i hela världen demonstrerar hundratusentals människor. I Spanien, Italien och Storbritannien pressas regeringarna av den starka opinionen och t.o.m. i USA är en växande majoritet emot USA:s ockupation av Irak och för ett utträde. Och även om det ibland kan vara svårt att tro det så har vi tillsammans med det irakiska motståndet faktiskt bidragit till att förhindra att USA gått ännu längre, startat ännu fler krig och begått än värre övergrepp.
Det är därför vi här i Sverige måste arbeta vidare, vi måste övertyga vänner och arbetskamrater, vi måste bli flera. 30 år efter att USA drevs ut ur Vietnam är det dags att bygga en ny solidaritetsrörelse och sätta också vår eftergivliga svenska regering under press. Så kan vi bidra med frihet och demokrati. Och då menar jag inte amerikanskt nyspråk utan en verklig folklig frihet och demokrati.
