|
|
|
|
|
Om situationen i Venezuela
|
|
| Inledning av Armando Elgueta, Latinamerikanska kommittén för de mänskliga rättigheterna. Från Nätverkets möte i januari 2003. |
|
| 1. Det politiska läget i Latinamerika
2. Imperialismen intervention
3. Den bolivarianska revolutionens landvinningar
4. Kampen hårdnar
5. Kontrarevolutionär offensiv
Bilaga - USA:s militära närvaro i Latinamerika
|
|
|
Det politiska läget i Latinamerika
Ett spöke hemsöker den latinamerikanska kontinenten. Det är klasskamps spöke som skrämmer den härskande klassen och USA-imperialismen ser sina intressen hotade på kontinenten.
Det nyliberala kapitalistiska systemet är bankrutt i Latinamerika. Den kan inte tillgodose massornas dess mest grundläggande behov och en protestvåg visar sig från land till land. I stort sätt i hela Latinamerika kämpar folket mot nyliberalism och imperialism. Och i flera länder dyker det upp alternativa svar till nyliberalismen. Den kampen kommer till uttryck på olika sätt.
I Colombia rasar ett klasskrig sedan slutet på 50-talet. Folkets styrkor, organiserade sedan mitten av 60-talet i gerillan FARC/EP och ELN, kämpar mot storgodsägarna och borgare. De slåss inte längre bara mot den colombianska armen och dess bundsförvanter –dödsskvadronen som betalas av den härskande klassen, utan gerillan kämpar även mot USA:s arméförband för anti-gerilla krigsföring. Stora delar av landet är under kontroll av gerillan.
I Paraguay genomför jordlösa bönder protestmarscher landet runt.
Många av oss här har redan hört talas en del om den katastrofala situationen i Argentina, ett rikt industriland där även jordproduktionen är stor. I norrvästra Argentina, i Tucuman- provinsen svälter folket. Många barn är undernärda och flera har dött. Vilken skam!
Det här är en direkt konsekvens av att argentinska regeringarna följer till punkt och pricka IMF:s krav på privatiseringar och budgetnedskärningar speciellt inom den sociala sektorn. Under decembermånad 2001, fällde det argentinska folket tre regeringar. Ett 30-tal demonstranter sköts ihjäl av poliserna under protesterna. Idag sprider sig bytesekonomi och på vissa arbetsplatser har arbetarna tagit över produktionen.
Situationen i Bolivia är explosivt. I Chapare, på landsbygden, har regeringssoldater det senaste året dödat något dussin bönder som deltagit i massprotester. Just nu pågår ett flera veckor lång blockad av vägarna. Bönderna protesterar för att deras enda inkomstkälla, kokaodlingar, förstörs i räderna som den bolivianska armén tillsammans med USA-trupper och DEAs agenter genomför. Dessa agenter sprider gifter från luften för att förstöra kokabuskarna och dessutom skadar de både människor och naturen.
Förra året fick vänsterkandidaten till presidentposten Evo Morales från Rörelse för Socialism, MAS, 22 procent av rösterna och blev den andra politiska kraften i landet. I programmet förklarades att man skulle skydda bl.a. naturgastillgångarna och det skulle byggas upp socialism i landet.
I marsmånaden är det val i El Salvador. FMLN, som är den andra politiska kraften i landet, har goda möjligheter att vinna valet
I Brasilien valdes Luiz Inacio da Silva, en före detta metallarbetare och fackligföreträdare till ny president. Han tillträdde vid årsskiftet och lovade bekämpa fattigdomen –den viktigaste frågan i brasiliansk politik.
I Ecuador en ny regering med Lucio Gutierrez i spetsen tog över med folkligt stöd. Ursprungsbefolkningen som för ett par år sedan genomför 2 uppror som fällde de korrupta och imperialistvänliga regeringar, ger sitt starka stöd åt den nya presidenten. Lucio Gutierrez kommer att föreslå en folkomröstning för att ändra författningen. Dessutom kommer han att belägga de tidigare makthavarna med rese förbud för att dessa skall rannsakas för ekonomisk brottslighet i domstol.
Till början
Imperialismens intervention
Efter Sovjetunionens fall har imperialistländerna lanserat en världsomfattande offensiv. Efter den 11 september 2001 har USA förstärk sin dominans i världen. Den latinamerikanska regionen står i tur att återerövras efter Mellanöstern. Latinamerika är den kontinenten som har underlättat för att USA ska ha en positiv handelsbalans. Det senaste decennium har USAs ekonomi fått in nära ettusen miljarder dollar (i royalty, betalning av räntor och andra transfereringar osv).
I Latinamerika passar USA på att kolonisera om kontinenten. USA-imperialismens strategi är att ta kontrollen över naturresurserna, skydda de multinationella företagens intressen och marknader i kampen mot andra imperialistmakter. Med denna politik försöker USA bevara den nyliberala modellen.
Den Amerikanska kontinenten skall nykoloniseras dels genom frihandelsavtalet ALCA, Latinamerikas Frihandelsområde och dels genom militarisering av kontinenten. Det inkluderar nya militärbaser, förstärkning av de befintliga och träning av tusental latinamerikanska militärer, vapenförsäljning och placering av avlyssnings- och spaningssystem (se bilaga).
ALCA kommer att ge en extra impuls i byggandet av USAs imperiet. Det här kommer att ge USAs banker och andra multinationella företag ett oreglerat tillträde till marknader, naturresurser, billig arbetskraft samt kommer att begränsa intrånget av Europa och Japan.
I sin första rapport till USAs Senaten efter den 11 september 2001, har CIA pekat ut Latinamerika som ett explosivt område som blir farligare för USA den närmaste framtiden. George Tenet, CIAs chef varnade för den stigande politiska instabiliteten i Latinamerika. Han ansåg att Georges W. Bush måste vidta åtgärden för att vända på den aktuella utvecklingen. Tenet konstaterade att i Latinamerika finns en oroväckande tendens som innebär potentiella hot mot USAs intressen. CIA lägger särskilt stor uppmärksamhet på läget i Argentina, Colombia och Venezuela, sade han.
Venezuela är ett stort bekymmer för USA-imperialismen eftersom landet är den femte olje- exportören i världen och tio procent av dess export går till USA. Venezuela är en guldgruva för multinationella företag typ Phillips Petroleum och Exxon Mobil bland många andra. Och enlig en ny stiftat lag i Venezuelas National Församling, är de multinationella företagen tvungen att dela med sig av vinsterna. Dessutom Venezuela liksom Kuba har en oberoende utrikespolitik och ett alternativ till den nyliberala modellen.
Till början
Den bolivarianska revolutionens landvinningar
Venezuela är ett rikt land med stora oljereserver. Bara oljan inbringar inkomster på ca 33 miljoner dollar per dag. Trots dessa stora rikedomar är 80 procent av folket fattig enlig landets statistik.
Den stora majoriteten av lantbefolkning har inte tillgång till jorden. Endast två procent äger hela 60 procent av marken. I huvudstaden Caracas beräknas att 70 procent av invånarna är fattiga.
Landet måste importera nästan 70 procent av matvaror som konsumeras trots att klimatet tillåter två skördar per år.
Sedan 1998 har det venezolanska folket vid 6 olika val och folkomröstningar röstat fram en regering med Hugo Chávez i spetsen och godkänt en helt ny författning med stor marginal.
Hugo Chávez, överste i fallskärmtrupperna fick stort folkligstöd i presidentvalet 1998. Han valdes till president med 56% av rösterna. År 2000 efter en konstituerande församling genomfördes nytt val där han återvaldes till president med 59 procent. Chávez är den president som haft mest stöd på 50 år i Venezuela.
1999 trädde i kraft den nya författning som folket godkände i en folkomröstning. Den bolivarianska författningen röstades fram av 72 procent av de röstberättigade. Författningen garanterar för första gång i Venezuelas historia, rätten till livet, arbete, utbildning, kultur, hälsovård och socialtrygghet. Den garanterar rätten till bostad, socialt rättvisa och jämlikhet utan diskriminering eller underkastelse. Även ursprungs befolkning har fått garantier.
Regeringen har stiftat 49 lagar som begränsar makten och inflytelse för den forna härskande klassen. De nya lagarna kommer att göra slut på den makt och de privilegier som eliten som styrde landet har. Monopolen, storgodsen, utsugning av arbetare, bönder och etniska minoriteter kommer att försvinna.
De flesta av dessa nya lagar har redan trätt i kraft. Bland dessa lagar kan vi nämna jordreformen. Den kommer att göra slut på storgodsen i landet och gynna små- och mellanstora bönder. Regeringen både uppmuntrar och ger ekonomisk stöd åt bönder som vill arbeta i kooperativ.
En annan lag är den som kommer att reglera vem som äger naturresurserna. En viktigt sådan är oljeindustrin –den främsta inkomstkälla för staten.
1974 nationaliserades oljekällorna och raffinaderierna. Då bildades PDVSA och styrdes av en elit direktörer. Genom ledningen har överklassen i Venezuela kunnat berika sig. Direktörerna var de som hade makten i företaget. 1999 bildades INTESA av PDVSA - direktörer tillsammans med SAIC, ett USA-bolag, där många av dess styrelse medlemmar har anknytning till både USA:s försvarsmakt och säkerhetsorgan (NSA, National Security Agency) liksom USA:s oljebolag.
Som en blodigel satte den sig och sög i sig oljeintäkterna. 80 procent av dessa intäkter försvann i form av ”produktions kostnader”. Genom INTESA tog SAIC kontrollen över all information inom den stora Venezolanska oljejätten. I mars 2002 bröt Chávez-regeringen kontraktet med INTESA-SAIC. Under den senaste lock out som startade i december 2002 och som har för avsikt att sabotera oljeproduktionen som idag står för hälften av statens inkomster, har direktörerna byts ut.
Med de inkomster som staten får in görs nu investeringar inom olika sektorer av ekonomin och framför allt inom utbildning, hälsovård och bostadssektorn, etc.
Till början
Kampen hårdnar
Det är just det folkliga framåtskridandet som släppte loss den gamla härskande politiska nomenklaturens ilska och hat. De gamla gods-, industri- och massmedia ägarna med stöd från
USA-regeringen; alla dessa vill driva tillbaka historien och återerövra sina gamla maktprivilegier. Därför vill de störta den legitima folkvalda regeringen, krossa folkets organisationer som börjar växa sig stark och installera en reaktionär diktatur som gör det möjligt att kapa åt sig oljan och privatisera den för att gagna den stora de multinationella företagen.
I april 2002 iscensattes en militärkupp mot den legitima regeringen. Borgarna och storgodsägarna, den gamla politiska nomenklaturan (Krist- och socialdemokrater), media- ägarna och med stöd av USA-imperialismen kidnappades presidenten Chávez, stängde National Församlingen och ogiltigförklarade alla lagarna som var gällande. Ett folkligt motstånd, miljoner Caracasbo räddade sin president. Presidentens lojala trupper tillsammans med folket återinsatte honom på posten.
Konspiratörerna, kuppmakarna omorganiserade sig och fortsatte med att sabotera ekonomin. De förberedde sig bättre och sedan början av december 2002 har en ny offensiv inletts. Denna gång riktades ett svårt slag mot staten. Ett sabotage mot den främsta statlig inkomstkälla –oljeindustri- startade. I 50 dagar har de forna makthavarna (borgare, storgodsägarna, den politiska nomenklaturan och mediaägarna) genomfört en lock out för att fälla den legitim valda Hugo Chavéz regeringen.
Taktiken påminner dels om den taktik som USA-imperialismen tillsammans med de chilenska fascisterna använde för att sabotera ekonomin. Industri- handels lock out och fascistiskt våld användes för störta Salvador Allendes regering i Chile 1973 och dels påminner om den taktik som USA tillsammans med Contras använde i Nicaragua på 80-talet. I södra Venezuela till gränsen mot Colombia börjar dödsskvadroner bildas med hjälp de colombianska paramilitärer och finansierade av Plan Colombias 1.3 miljarder dollar som Colombias regering fick från USA.
I Venezuela hårdnar klasskampen. Det senaste året har 47 människor dödats och åtskilliga fler har sårats i det politiska våldet. Dessa är uteslutande folket som stödjer regeringen som fallit offer för fascismen. De flesta har dödats av Caracas poliskår under den fascistiske borgmästare Alfredo Peñas befäl.
Till början
Kontrarevolutinär offensiv
Kontrarrevolutionen i Venezuela har under 50 dagar försök störta regeringen genom en arbetsgivarlockout. De har misslyckats! Målet var att göra slut på den bolivarianska revolutionen, genom att sabotera ekonomin och skapa kaos. Slaget har riktats särskild mot oljeindustrin men även mot livsmedelsdistributionen. Kontrarevolutionärerna har lidit ett nederlag i den här striden eftersom arbetarna har lyckats hålla landet i gång.
Oljeproduktionen har stadigt ökat de senaste veckorna och är uppe i en miljon fat om dagen. Under normal produktion producerades 1,7 miljoner fat. Om en vecka beräknas att produktionen kommer upp i 1,5 miljoner fat.
Strejken bland banktjänstemännen blev en flopp. Inte en enda gick ut i strejk!
Och till sist, men inte minst, borgarna, godsägarna och de gamla kleptokraterna (kleptokrati=tjuvstyre, när kleptokrater kommer i regeringsställning sätter de i system att stjäla) som styrde landet och som hade kravet på en folkomröstning har misslyckat. Högsta domstol avslog deras begäran eftersom det strider mot författningen.
Idag den 23 januari 2003 kommer folket att ockupera Caracas gator för att visa sitt stöd åt den bolivarianska revolutionen. Det blir en politisk demonstration mot fascismen, för att stärka freden och för att visa att den bolivarianska processen, författningen, och presidenten Hugo Chávez har ett enormt folkligt stöd. Den kommer att visa att Chávez behåller stödet bland de segregerade, de bortglömda, de miljoner och åter miljoner venezolaner som börjar göra sina röster hörda. Och även där finns de beväpnade styrkorna som stödjer folket, författningen och sin president.
Det är viktigt att den internationella opinionen får kännedom om det som händer i Venezuela. Massmedia styrs av imperialismen och den venezolanska kontrarevolutionen. Bilder på demonstrationer där miljoner demonstrerar sitt stöd för regeringen och Hugo Chávez, varvas med bilder av motdemonstranter. Dessa bilder ger intrycket att det är miljoner som stödjer kuppmakarna.
Alla revolutionärer som kämpar för en bättre värld måste sprida kunskap om den revolutionära processen i Venezuela. Vi måste solidarisera oss med de förtryckta som reser sig i landet.
Vi kan berätta som exempel att den 13 januari startade från Bogotá, Colombia, en solidaritets karavan med 250 personer. De allra flesta är colombianska oljearbetare som åkte till Venezuela för att arbeta tillsammans med sina venezolanska kamrater i oljeindustrin.
Den algeriska regeringen erbjöd sig att skicka tekniker till oljeindustrin om den bolivarianska regeringen ber om det.
Till försvar av det venuzelanska folkets landvinningar!
Solidaritet med det venezulanska folkets kamp, mot såväl yttre som inre fiender!
För ett rättvist samhälle!
Nej till fascismen!
Nej till imperialistisk intervention!
Till början |
|
Bilaga
| USA:s militärbaser i Latinamerika |
Manta, Ecuador
Tres Esquinas y Leticia,
Colombia
Iquitos, Perú
Reina Beatriz, Aruba)
Hato (Curaçao).
Vieques, Puerto Rico
Guantánamo, Cuba
Soto de Cano,
Honduras |
Planerade:
El Salvador
Argentina (Tierra del Fuego)
Brasil (Alcântara) |
Träning av latinamerikanska militär:
Operation Cabañas genomfördes i Argentina. Enlig argentinska regeringens dokument är målet för operationen att träna för att skapa en ”enad militärstab” för att bekämpa ”terrorismen” i Colombia. 1500 officierare från USA, Chile, Bolivia, Ecuador, Paraguay, Peru och Uruguay deltog.
Det här militärkommandot skulle agera vid gränsen till Brazil, Paraguay och Argentina.
Tillståndet för USA-truppers närvaro i de latinamerikanska ländernas territorium inkluderar en garanti på diplomatisk immunitet.
Vid årsskiftet har den argentinska regeringen gett tillstånd åt USA:s armén att komma in i norra Argentina. Ett 100-tal soldater är stationerade i Salta-provinsen
Till början
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
